Sitter här och det värker i varenda led av kroppen,liten som stor.Så nu blir det lugna gatan för mig ett litet tag,vet dock inte om värken beror på all jobbandet eller något annat.Lutar nog åt det sista,brukar sitta så här imellanåt (rätt så ofta nu faktiskt).Har ju psoriasis i flera former och fasonger så varför inte likagott slänga med artriten på listan??.Men som de säger,det som inte dödar härdar..;-)

Jaja nog om det...annars som sagt så har tiden bestått av jobb och jobb igen.Har knappt sätt min familj i vaket tillstånd de sista veckorna och nu ställer jag mig frågan om det verkligen ska vara så och om det är värt det??Svaret jag ger mig själv är att det är väl så det ska vara,många som har det som vi.Men om det är värt det,så är svaret ett rungande NEJ!!Fråge mig inte vad jag ska göra åt det.Jobb måste man dock ha och några fasta tjänster finns inte, så man får väl vara tacksam över det man får/har.
Tiden får ge svaren!!

Vilma har under denna tiden knäckt gåkoden.Hon stabblar runt på ostadiga ben med ett stort leende på läpparna.
Måste vara en enorm lycka att ta de första trevande stegen och hur mycket värmer det inte ett moders hjärta att få ta del av det??Ett ögonblick man aldrig glömmer♥